Ännu en muppnatt..
Då har man sovit ännu en natt på bäddsoffan med en liten skitmoppa.
Fattar inte riktigt varför hon inte vill sova i sin säng mer. När hon var liten som hon som en stock hela natten genom och sen bara slutade hon med det.
Det är iofs inte så illa som när hon var en 3-4 mån nu men hon vaknar och gråter det hemskaste gråt/skrik man kan tänka sig. Det skär i hela mammahjärtat. Så man går upp och bär, vyssjar, pussar och myser. Sen lägger man ner henne igen när hon är lugn för att göra om det igen 20 min senare. Eller ja så var det i natt iaf. Tills jag gav upp.
Efter att ha hållit på mellan 00-00.23, 00.50-01.00 vaknade hon igen kl 0130 och 03.30.Då visste jag vad som väntade och gick ner med henne till bäddsoffan. 0430 vaknade hon igen och mat kl 0500.
Inte ens att sova ihopa var tillräckligt för henne i natt dock. Hon vaknade till fler flera gånger under vargtimmarna och bökade, gnydde och grät.
Det sägs att separationsfasen kan vara upp till de är 10 månader, ska vi ha det så här i 10 månader? Det får jag verkligen hoppas att vi slipper. Men tänk om det inte är så. Vad gör man då liksom? Ska man sova på bäddsoffan i 10 mån? Ska man gå upp 100 ggr/ natt och bara gilla läget? Hur fungerar man då på dagarna?
Min största rädsla just nu är att jag ska bli så trött som sist och inte orka vara mamma på dagarna. Det krävdes mindre av mig när hon var 4 mån än nu när hon snart är 7 mån. Men tänk om jag inte pallar nu när hon är större? Hon kan ju krypa och stå nu, och ja, det kan ju få rätt så hemska konsekvenser om jag inte hänger med henne på hennes utflykter nu....
Det bästa just nu är väl ändå att sekunden hon vaknar kl 7 på morgonen är hon en liten underbar solstråle. Idag, en solståle i en djurgårdspyjamas som sitter och suger på sin leksak. Då kan man inte vara sur för att man inte fått nattsömn, för man klarar ju sig ändå på ngt sätt hela dagen igenom. Just nu iaf...
Idag har Henka börjat jobba igen, fy vad det är tråkigt att vakna och vara ensam hemma hela dagen. Fast det finns massor av människor jag kan hälsa på så är det inte vad jag vill just nu. Men frammåt lunch kommer jag säkert att bege mig någonstans.
Man har ju verkligen vant sig vid att man är två hemma nu, det är bara att stå ut tills han har semestser igen i slutet av augusti eller när det nu än blir.
Kram
Fattar inte riktigt varför hon inte vill sova i sin säng mer. När hon var liten som hon som en stock hela natten genom och sen bara slutade hon med det.
Det är iofs inte så illa som när hon var en 3-4 mån nu men hon vaknar och gråter det hemskaste gråt/skrik man kan tänka sig. Det skär i hela mammahjärtat. Så man går upp och bär, vyssjar, pussar och myser. Sen lägger man ner henne igen när hon är lugn för att göra om det igen 20 min senare. Eller ja så var det i natt iaf. Tills jag gav upp.
Efter att ha hållit på mellan 00-00.23, 00.50-01.00 vaknade hon igen kl 0130 och 03.30.Då visste jag vad som väntade och gick ner med henne till bäddsoffan. 0430 vaknade hon igen och mat kl 0500.
Inte ens att sova ihopa var tillräckligt för henne i natt dock. Hon vaknade till fler flera gånger under vargtimmarna och bökade, gnydde och grät.
Det sägs att separationsfasen kan vara upp till de är 10 månader, ska vi ha det så här i 10 månader? Det får jag verkligen hoppas att vi slipper. Men tänk om det inte är så. Vad gör man då liksom? Ska man sova på bäddsoffan i 10 mån? Ska man gå upp 100 ggr/ natt och bara gilla läget? Hur fungerar man då på dagarna?
Min största rädsla just nu är att jag ska bli så trött som sist och inte orka vara mamma på dagarna. Det krävdes mindre av mig när hon var 4 mån än nu när hon snart är 7 mån. Men tänk om jag inte pallar nu när hon är större? Hon kan ju krypa och stå nu, och ja, det kan ju få rätt så hemska konsekvenser om jag inte hänger med henne på hennes utflykter nu....
Det bästa just nu är väl ändå att sekunden hon vaknar kl 7 på morgonen är hon en liten underbar solstråle. Idag, en solståle i en djurgårdspyjamas som sitter och suger på sin leksak. Då kan man inte vara sur för att man inte fått nattsömn, för man klarar ju sig ändå på ngt sätt hela dagen igenom. Just nu iaf...
Idag har Henka börjat jobba igen, fy vad det är tråkigt att vakna och vara ensam hemma hela dagen. Fast det finns massor av människor jag kan hälsa på så är det inte vad jag vill just nu. Men frammåt lunch kommer jag säkert att bege mig någonstans.
Man har ju verkligen vant sig vid att man är två hemma nu, det är bara att stå ut tills han har semestser igen i slutet av augusti eller när det nu än blir.
Kram
Kommentarer
Postat av: Karin
Du är välkommen att hälsa på eller luncha vilken dag du vill :)
Trackback
